Berättelser

Pella 3201 Född 1989 e. Inter 380 u. Jessika 2319 FOTO: ANNA ERICSSON

Pella 3201 (1989-2014) e. Inter 380 u. Jessika 2319  FOTO: ANNA ERICSSON

 

PELLA – EN RIKTIG ÖVERLEVARE

När Pella bara var några veckor gammal försvann hon och hennes mamma från flocken. Trots flera eftersök var de spårlöst borta. I september återfanns skelettet efter det döda stoet i skogen – av fölet syntes inga spår.
I november när hästarna flyttade till vinterhagen fick grinden till hösthagen stå öppen i hopp om att hon skulle följa efter.
Den 20 november föll snön tre decimeter tjock över Lojsta hed. En vecka senare ordnades en sista skallgång i sökandet efter den försvunna fölungen, nu även med ryttare. Fortfarande inga spår. De flesta hade gett upp hoppet om att fölet levde. Men inte alla. Dagen därpå gav sig ägarens man, Ivar Johansson, ut på ett sista sök.
När han kom längst ner i hagen fick han syn på något i snön. Han kröp ner och spårade på marken. När han vände upp blicken fick han syn på fölungen bara några meter framför sig.
Han visslade försiktigt och fick en rossling till svar. Sedan skrapade fölet med hoven i snön och repade lite blåbärsris. I flera månader hade det lilla fölet livnärt sig själv i skogen. När hon lyftes upp och kördes hem vägde hon inte mer ”än ett par skogsharar”. Hon fick hämta sig hemma hos ägaren och när sommaren kom var det hon som hade kommandot över kompisarna i hästhagen.
Två år gammal släpptes Pella åter i skogen. När hon visades vid premieringen som treåring knep hon första priset. Pella är ett levande bevis på russets uthållighet och styrka som härdats av miljö och arv genom tiderna ­– hon är en riktig överlevare.
Pella fick 16 föl och blev 25 år gammal.
Mer info om Pella under fliken ”Smått & gott” och rubriken ”Ston som lämnat flocken”.

(TEXT/FOTO: ANNA ERICSSON)

 

Standard CMYK

Börje och Carola Johansson.

ETT LIV I RUSSETS TJÄNST

Börje Johansson har levt ett liv i russets tjänst.
I 24 år – mellan 1984 och 2008 – var han tillsyningsman för russflocken på Lojsta hed.
Men alltihop började tidigare än så.
Börje var bara fem-sex år när han och brodern Ivar fick följa med till Ejmunde gård i Gerum där deras mor tidigare arbetat. På Ejmunde bodde dåvarande tillsyningsmannen, Gustav Sjöberg, och hans fru Fanny, känd som ”russmamma”, med russ både hemma och på Lojsta hed. Här väcktes Börjes stora intresse för russ.
När det var dags för premiering fick bröderna Johansson hjälpa till att ta Ejmundes hästar till Lojsta hed.
– Det var en speciell känsla när vi småsorkar fick leda baggarna längs vägen till premieringsplatsen, minns Börje.
Sedan dess har han aldrig riktigt lämnat Lojsta hed.
Under hela sin ungdom fortsatte han att hjälpa till med de praktiska sysslorna kring flocken. 1962 köpte han sitt första russ – Vinett, givetvis född på skogen – för 1 200 kronor. Hon fick dock inte gå kvar “pa hajdi” eftersom Börje ännu inte tillhörde ”Baggföreningen”, som äger hästarna. Det skulle dock bara dröja ett år innan han som första utomstående kom att väljas in föreningen.
– Min första bagge på hajdi hette Maggi. Men hon blev för stor och såldes senare, minns Börje.
1983 blev dåvarande tillsyningsmannen Axel Johansson sjuk och Börje fick hoppa in som ersättare. Året därpå blev han flockens tillsyningsman.
– Lojsta hed har gett mig så otroligt många fina upplevelser. Men om något legat mig extra varmt om hjärtat så är det avelsarbetet, säger Börje.
Tillsammans med hustrun Carola har han egen uppfödning hemma på Gardsby, Fardhem. Makarna Johansson är ett begrepp i sig i russvärlden. De och deras uppfödningar har vunnit i stort sett alla priser och utmärkelser som går att vinna. I dag har båda passerat 70-årsstrecket och trots att ambitionen är att trappa ned har de fortfarande drygt 30 hästar hemma på gården.
Carola har inte haft egna hästar på skogen – ” det räcker så bra med dem vi har här hemma”- men hon har också varit delaktig och engagerad i Lojsta hed. I sin lilla svarta bok har hon fört noggranna anteckningar över årets alla händelser – allt från när de första fölen föds till vad som bjöds till middag på Baggföreningens årsmöte.
När makarna Johansson ser tillbaka är det speciellt två händelser som dröjer sig kvar:
Den gången de satt på Mallgårdsklint i sommarhagen och såg en räv leka med fölungarna medan stona lugnt betade bredvid. Den andra är när de räddade livet på förstföderskan Duva när hon skulle föla på ett hygge. Fölungens ena ben hade fastnat, men Börje lyckades trycka in det igen och fölningen kom igång. Därefter fick Carola stå vakt medan det utmattade stoet återhämtade sig. Runt omkring stod nämligen en hop gallmärrar, utan egna föl, redo att knycka det nyfödda fölet.
– Vi kom i rätt ögonblick. Både Duva och fölet, en fuxhingst som senare döptes till Bress, klarade sig, berättar Carola.
Även om Börje officiellt slutat som tillsyningsman är han fortfarande aktiv i Baggföreningen och följer det fortsatta arbetet.
– Det känns skönt att lämna över till Ingvar Andersson. Det fungerar jättebra. Nu när jag slipper det dagliga ansvaret kan jag njuta av Lojsta hed på ett helt annat sätt.
Han ser dock orosmoln i framtiden. Sista ordet är inte sagt i ligghallsfrågan och nyligen presenterades planer på en jättelik vindkraftspark på Lojsta hed.
– Men jag hoppas att russen ska få fortsätta gå på Lojsta hed och att det arbete vi i generationer lagt ned inte ska ha varit förgäves. Det här är ett levande kulturarv där vi vill visa hur hästar levde förr – och att det fungerar än i dag.

FOTNOT: Carola och Börje sålde sin gård Gardsby, Fardhem, 2014.

(TEXT/FOTO: ANNA ERICSSON)

 

SÅ FÅNGADES RUSSEN FÖRR

Ingaa sv

Inga Gustavsson, född Lindgren, Likmunds i Gerum.

Ingegärd ”Inga” Gustavsson, född på gården Likmunds, Gerum, hade under hela sin levnad en stor kärlek och nära relation till skogrussen, ”baggar” på gotländska. Hennes far Ernst Lindgren, var en av de stora hästägarna på Lojsta hed.
Här är hennes berättelse om en händelse som utspelade sig 1919. Inga var 92 år när hon berättade den.
”Pappa hade sett en bagge i skogen som han tyckte var fin och som han ville visa på premieringen i Hemse. Jag och min syster fick följa med, jag var sju och Agnes fem.
Vi gick genom skogen upp mot Skote, Lojsta, där baggarna brukade hålla till. När vi kommit nästan ända fram hörde vi dem närma sig. Vi gömde oss i buskarna och hela flocken med hingsten Kron i täten sprang förbi oss. Vi följde efter dem ned mot vattenhålet. Pappa hade med sig en hink med saltlake, baggarna var tokiga i saltet, och en tapp hö.
Han spred ut saltet vid vattenhålet och gömde snaran under höet. Sedan sa han åt oss att gömma oss under en buske. Vi måste vara alldeles tysta.
Baggarna kom och efter en stund ropade pappa åt oss. Vi rusade fram och där låg baggen på marken med pappa ovanpå. Han satte på grimman och repet och sedan blev det dans – baggen fick springa runt tills den blev trött och sedan kunde pappa leda hem den.
På vägen hem mötte vi en dräng som frågade pappa hur han kunde fånga skogsbaggar ”med sådant patrask” och tittade på Agnes och mig. Men det kunde han!”
Russet som fångades var då treåriga stoet Fredrika 140. Hon visades på premieringen i Hemse och såldes senare till Öland.

(TEXT: ANNA ERICSSON)

 

HÄGVALDS I GERUM  – EN VIKTIG RUSSGÅRD

Bernt-Hägg-juni-2013

Bernt Hägg, Hägvalds i Gerum.

Gården Hägvalds i Gerum har länge haft en central plats för lojstarussen. I dag bor Bernt Hägg på gården med sin familj. Bernts farfar Emil Hägg hade, innan området hägnades in 1932, omkring 10–15 hästar på skogen.
– Baggarna användes i sysslor på gården och släpptes sedan på skogen igen. De visste själva till vilken gård de hörde och när de dök upp vid gödselstacken bakom ladugården visste man att vintern var här! berättar Bernt.
Stränga vintrar brukade Emil Hägg hjälpa skogsrussen genom att köra ut extra hö i skogen. I jakten på föda hände det även att russen förstörde grödorna för traktens jordbrukare. Det var inte populärt.
Vid ett tillfälle hade bönderna i vid Hejdes i grannsocknen Fröjel tillfångatagit 20–25 hästar. De uppretade bönderna uppsökte Emil Hägg och krävde lösensumma för att släppa hästarna – annars skulle de dö.
Hägg våndades över hur han skulle lösa problemet. Arga fröjelbönder var inte att leka med. Emil Hägg kontaktade Anders Olsson, känd som en orädd man, som redan samma natt i månen sken begav sig till Hejdes. Olsson lyckades släppa ut de instängda djuren och kunde därefter rapportera till Hägg att ” Nu kan du vara lugn. Hästarna är ute och jag gjorde så att det såg ut som om de tagit sig ut själva.”
Någon lösensumma blev aldrig utbetald.
När russbönderna själva behövde fånga in sina hästar brukade man rådfråga Ramberg, en man som bodde med sin stora familj mitt ute i lojstaskogen. Ramberg brukade ha bra koll på var skogsrussen befann sig. Det kunde nog även hända att han drygade ut familjens matsedel med en och annan skogsbagge emellanåt…

(TEXT/ foto: ANNA ERICSSON)