Historik

historikFOTO: ANNA ERICSSON

GOTLANDSRUSSETS HISTORIA

Russet har sedan urminnes tider funnits på Gotland. Om dess ursprung vet man föga, men genom utgrävningsfynd i grottan Stora Förvar på Stora Karlsö vet man att det existerade hästar på Gotland redan under järnåldern. Vid järnåldersbyn Vallhagar, inte långt från Lojsta hed, har man gjort fynd som visar att hästen blev husdjur under järnåldern. Från historisk tid föreligger inte heller många uppgifter om gotlandshästen i äldre tider. Det äldsta omnämnandet finns i Skånelagen från 1200-talet, där ”Gotlands vilde hästar” omtalas och Olaus Magnus skriver på 1500-talet i sitt verk ”Om de Nordiska Folken” en del om husdjuren på Gotland och däribland russen.

Linné, som år 1741 gjorde sin gotländska resa, förde en synnerligen noggrann dagbok över sina iakttagelser och kunde då inte heller undgå att lägga märke till russet. Vid Torsburgen såg han bl a fångstanordningar för vilda hästar och lämnade en beskrivning över hur fångsten gick till.
Ännu så sent som vid 1800-talets början förekom russen tämligen allmänt över hela Gotland. De höll dock företrädesvis till i de stora oskiftade skogsområdena, bl a på Lojsta hed.

Många bönder höll russ på gården för olika körsysslor. Dessutom hade man utegångshästar på skogen och därifrån kunde man hämta sig en ny unghäst när så behövdes. Inga stängsel fanns och hästarna fick själv söka sig föda. Under kalla vintrar med mycket snö kunde det vara svårt för dem att hitta något att äta och de sökte sig då fram till hö-, halm- och gödselstackar vid gårdarna.
Mot seklets mitt avtog emellertid antalet russ högst betydligt. Anledningarna var flera men den viktigaste var säkerligen skiftets genomförande som igångsattes år 1859. De vidsträckta sammanhängande skogarna kunde inte längre fungera som ströv- och betesområden då de styckades sönder av stängsel och uppodlad mark. Russen förorsakade också viss skada p g a bete och tramp och vissa började se russen som skadedjur. Redan 1841 omnämnes emellertid i Hushållningssällskapets årsberättelse att ”skogsbaggarnas antal märkeligen hade förminskats de senaste åren”. Utförseln av russ medverkade också till den kraftiga minskningen. Sålunda såldes ca 2 000 russ under 1870-talet och på 1880-talet vissa år 100-200 stycken. Många russ exporterades till Belgien och England för användning som dragare i kolgruvorna, i Tyskland däremot som dragare för mjölkkärror o d.

Nu började gotlänningarna bli rädda att russen skulle följa ölandshästens öde och helt försvinna. Hushållningssällskapet började år 1876 ta med russ eller s k skogshästar på sina årliga sommarmöten och länsveterinären E Schoug bildade en förening för att rädda russen och för att göra det mera begärligt för utländsk marknad. Föreningen upphörde dock innan den hunnit börja verka.
Flera stuterier bildades i början på 1900-talet med uppgift att bevara det utdöende russet. Enligt uppgift torde det vid sekelskiftet ha funnits endast ca 150 utegångshästar, huvudsakligen gående på Lojsta hed. Stuteriverksamheten visade sig inte vara någon lysande affär utan de fick träda i likvidation. 1922 upphörde aveln helt och de kvarvarande russen, sju ston och några unghästar skänktes till Gotlands läns hushållningssällskap med villkor att sällskapet i fortsättningen höll en stam av russ. Hushållningssällskapet flyttade de som gåva mottagna russen till Lojsta hed och har sedan dess hållit en stam på Lojsta hed.

År 1910 bildade kvarvarande russuppfödare på södra Gotland, Gotlands Russavelsförening. Föreningens medlemmar hade sina hästar betande på Lojsta hed, där de gick fritt över de nästan en kvadratmil stora skogsmarkerna.
Efter hand inhägnades och utökades russbetesmarkerna, I början på 1900-talet var det ca 100 hektar och 1932 utökades arealen till 450 ha. Efter det Hushållningssällskapet 1984 förvärvade 225 ha skog, för att trygga fortsatt russhållning på Lojsta hed, uppgår idag russkogsbetesmarkena till 650 ha. Betesområdet är nu uppdelat på tre beteshagar, vinterhagen, sommarhagen och hösthagen.

Arbetet i ovan nämnda russavelsförening blev emellertid inte särskilt livaktigt och 1921 fanns endast ett fåtal russuppfödare kvar, huvudsakligen från Lojsta, Linde och Gerum socknar.
Deras kvarvarande russ och de till Hushållningssällskapet skänkta russen utgör grunden för den stam av gotlandsruss som alltjämt går på Lojsta hed.

Flocken uppgår under vintern till ca 50 russ och under sommar/höst när fölen finns i flocken är antalet ca 80.
Syftet med denna russhållning är att bevara gotlandsrusset i sin ursprungliga miljö. Lojsta hed är vårt lands enda russreservat och bevarande av Lojstahedsflocken är således också en riksangelägenhet. Här kan man ännu i denna dag få en inblick i hur den gamla svenska hästuppfödningen gick till ända fram till slutet av 1700-talet. Fölstona med sina föl och unghästar fick då framförallt i de södra och mellersta delarna av vårt land, livnära sig hela året på skogen. Endast hingstar samt rid- och körhästar stod på stall.

Veterinär Kurt Graaf, Gränna anger i boken Lantraser 93 bl a följande: ”I dagsläget när hästhållningen även för ponnyer alltmer fjärmas från de ursprungliga förhållandena är Lojsta heds berättigande ännu större. Det är av väsentlig betydelse att russet någonstans hålles så nära dess ursprungsförhållanden som möjligt.
Det finns ett gammalt uttryck: ”Torvan gör kon”, dvs miljö, klimat och betesförhållanden sätter sin prägel på den lokala kotypen. ”Ko” kan lika väl bytas ut mot ”häst”, får eller vilket djur som helst. Detta är faktiskt grunden i modern artbildningsteori, lika mycket som förutsättningen för uppkomst av lantraser. Skall vi även framdeles bibehålla russet vid vad det är och har varit är Lojsta hed ett måste”.

Russen på Lojsta hed har gått fria sedan urminnes tider. Det naturliga urvalet, endast de starkaste individerna har överlevt, har gjort russet till en mycket härdig ras. Russen på Lojsta hed kan i många stycken jämföras med skogens vilda djur.
Den viltgående russflocken utgör ett omtyckt och unikt turistmål med många besökare sommartid, med höjdpunkt vid den årliga russpremieringen på Lojsta hed, Turister och andra intresserade kan då få bese den sammandrivna flocken och även få delta i sammandrivningen av russflocken.

(TEXT: HILDING NORRBY)